Ny tillfällig adress..

Ja det har ju blivit långt mellan inläggen...men det beror bara på att jag nu bloggar här:

Blivande bruden bloggar

Välkommen!

Hösten kom visst tidigt i år...

Ja jag vet inte riktigt vad som hände med sommaren men det kändes som om den hade ovanligt bråttom bort härifrån, som tur var så var hösten inte sen på att snabbt fylla tomrummet och nu är det nästan så att man väntar på den första snön....i mitten på september....ska det vara så???

Nåja, vilket fall som helst så har ju i alla fall vädret varit bra - för att vara höst... Och jag har fått plocka fram min underbara höst/vinter (om det inte är så kallt)/vår kappa, från N Y...yeah..!! Okej den köptes på H&M..men vadå..det var fortfarande i New York and I love it!!

Jobbet går....framåt? Det här är verkligen en helt ny upplevelse för mig..att känna att jag t o m har för lite att göra ibland och ja...det börjar kännas ... tråkigt... Fast det har bar pågått i en vecka så det kanske vänder. Man är ju mer van att jobba dygnet runt så detta kanske kan vara en lärorik och nyttig upplevelse, att faktiskt bara jobba sina 85%...vi får väl se...

I helgen väntar i alla fall ett besök av O, äntligen..känns som det var evigheter sen han var uppe...förbanna Borlänge....och en bröllopsfest, fast bröllopet var i början på sommaren, så bara själva festen. kan nog bli väldigt trevligt - men det kommer säkert kännas lite konstigt när man inte varit med om själva bröllopet.

Nä nu ska jag ta på mig flitens mössa igen och jobba vidare...

Så går man en ny tid till mötes...

Ja det händer verkligen saker på jobbet. Det kan man sannerligen inte klaga på. Så är det dags för mig att ändra inriktning på jobbet och vem vet..det kanske blir precis det jag behöver!

Lite trist känns det dock att när man äntligen börjat komma in i nått och jobbat för att det ska bli så bra som man vill..då ska man göra något annat... Den ständiga uppstartaren känns det som jag blivit. Men det är väl i och för sig positivt. Det är ju uppstarten som kräver mest, och då är det ju trevligt att man får vara med!

Så nya tider. Nya tag. Nu går jag en ny höst till mötes...

När tåget har gått och man fortfarande står kvar på perrongen..

Nån klok person har sagt att sömnen fungerar ungefär som tåget. Det gäller att man kliver på när det kommer in till perrongen, annars får man vänta till nästa om man vill kunna somna. Mitt sömntåg påminner nog väldigt mycket om SJ har jag kommit fram till. Väldigt sällan i tid, förseningar och strul, och avgångarna från Umeå är obefintliga.

Detta får som följd att jag sällan kan gå och lägga mig när jag är så där perfekt trött att jag somnar nästan på en gång. Nä oftast får jag spendera långa stunder i sängen, vändandes och vridandes, läsandes och funderandes. Brukar verkligen försöka hoppa på tåget när det kommer (vid första tecken på sömntendens - gäspningar o dylikt) men det är så snabba stopp att jag ska vara glad om väskan hinner på och när jag väl lagt huvudet på kudden då inser jag - fan jag hann inte den här gången heller.... Och då är det bara att vänta på nästa...

Så snabba på med Botnia banan - då kanske jag kan sova igen..

Att försöka stanna tiden...

Så är semestern slut om 1,2,3,4 dagar...fyra ynka dagar!!! Om man på nått sätt kunde fylla på tidens timglas med några dagars extra sand, det vore härligt... Fast jag ska inte klaga. jag har haft en toppen semester. Lata dagar i solen (fast de har varit knappt märkbara..) trevliga stunder med vänner (de har varit desto fler!) och nu på slutet lata dagar i soffan...mest för att hela oceaner är på väg ner från himmelen...

Men ändå är jag verkligen inte särskilt peppad på att börja jobba igen. Det är ju grymt skönt att vara ledig. Kommer knappt ihåg hur det var att jobba...om jag inte verkligen försöker och det har jag sannerligen inte tänkt ge mig in på de sista dagarna på semestern.

Lite spännande ska det ändå bli att komma tillbaka. Det händer mycket på jobbet nu. Mycket ska omorganiseras och tänkas om, göras om, utvecklas och startas upp. Kanske, kanske finns det en liiiiten, lite chans att man kan få lite mera stimulans på jobbet nu. Fast, jag har blivit besviken förr så jag förväntar mig inget utan vi får helt enkelt se vad framtiden har att utvisa!

Jag har ju bevisligen ändå sjukt svårt att släppa jobbet när jag; 1, varit inne på jobbet 5 ggr på semestern (2 bara för att kolla lite saker..) 2, kollat jobbmailen alla dagar utom 8 (det blir ju så mycket spam annars och man vet ju aldrig, det kan ju dyka upp nått kul - eller akut) 3, svarat och fixat med 4 av dessa kollade mail. Man skulle åkt ut på en öde ö och satt sig hela semestern. Fan man är alldeles för mobil och alldeles för jobbnojjig. Vadå, som om inte de skulle klara sig 4 veckor utan att man var anträffbar?! Löjligt... nä, nästa sommar då blir det mobil och internetförbud tror jag!

Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig...det var alldeles för längesen vi sågs....

Ja...bara att erkänna, det var länge sen..och..jag. Jag har...varit otrogen...jag har haft en annan...blogg är det kanske bästa att tillägga innan det blir hysteri. Anledningen till detta har att göra med det där frieriet...

Det går ju alltid upp och ner i ett förhållande. Så som de flesta par så kände vi att vi också var tvungen att ha den obligatoriska 3-års krisen för lite mer än ett år sedan. Ja va fan man vill ju inte känna sig utanför. Hur skulle det se ut? Vi skulle ju inte ha nått att prata om med andra. Vi skulle aldrig blir bjudna på några fester...utfrysna... Så sagt och gjort. 3-års krisen avklarad och avcheckad. Och efter det har det bara gått spikrakt uppåt. Och när man äntligen känner att man verkligen hittat harmoni, balans och den där tryggheten igen (och ännu mer) vad passar då bättre än att inför familj och vänner stärka dessa band mellan sig ytterligare. På ren svenska - gänga sig alltså.

Därav "den andra" bloggen. Bloggar alltså en bröllopsblogg på BT (som vi säger vi i svängen...) Bröllopstorget alltså. Det känns väldigt vuxet och en bra förberedelse för vad som komma skall. Jag har redan hunnit gå igenom flera stadier av allehanda panik och ångester - egentligen bara genom att läsa andras orosmoment och i vissa fall helt sanslöst uppsjosade (kan aldrig tänka mig att det stavas så..men det skiter jag i just nu..) bröllop. Så när det börjar komma till riktiga slutklämmen med vårt så då hoppas jag ha redan gjort bort detta. Nåväl.

Än så länge är det lite hyss hyss om det hela. Allt är inte klar och spikat och alla som ska tillfrågas är inte tillfrågade, men snart kanske...kanske...eventuellt...förhoppningsvis..

Nåja, den som lever får se!

Svetten lackar och pulsen stiger

18 par fokuserade ögon möter mina. Förväntansfull. Några lite oroliga och andra som egentligen har tankarna på annat håll... 35 minuter senare ligger nästan ett dis av svett och fukt i rummet, över musikens lugna melodi hörs ansträngda andhämtningar. Några har slutit sina ögon, några ler utmattat och några ser bara fullständigt färdiga ut....på ett nästan plågat sätt...

Jag älskar verkligen att vara instruktör. Att försöka skapa en härlig (om än jobbig) träningsupplevelse. Att se svetten lacka i deltagarnas pannor, få ett leende som betyder " jag är på, jag orkar hela vägen, jag är laddad" Det är fan den bästa känsla i världen. Sen att de finns de som tycker man är kass, har kass musik, säger för mycket, säger för lite (Smaken är olika och man kan inte passa alla)...det spelar egentligen ingen mer roll än att man kanske kan lära sig nått, för det räcker med ett leende, ett tack - då är all värk, all ömhet i musklerna som bortblåst. Och just i det ögonblicket är man så fantastiskt lycklig.

Sen att benen känns som bly i trappan, att man är så trött att man tappar kopplingen mellan hjärna - mun, hjärna - fingrar, det är en helt annan femma... Nu ska jag i alla fall bara njuta av att det var en fantastiskt rolig grupp att cykla med i dag och att nya avsnitt av Murder in Midsommer börjat i dag....

Jag borde kunna sova gott i natt...

En quickie bakom receptionsdisken....

Det är tur att man jobbar där man jobbar när man har en kass rygg som jag har, och tur att man är omgiven av underbara människor som är flexibla uti finger spetsarna. Har sen i går känt att jag nog dragit på mig en ordentlig låsning i ryggen och med den analkande långa flygresan (på fredag-tjoohooo!) till varmare land så hade jag verkligen velat få detta fixat.

Då är det tur att vår sjukgymnast Johanna dök upp, och gullig som hon är lite snabbt tryckte ut en hel del låsningar - på golvet bakom receptionensdisken - snabbt och enkelt! Vad behöver man behandlingsrum till egentligen?!

HÅLL DIG VAKEN!!!

Pust....att hålla sig uppe till 05:10 en midsommarafton är inga problem (inte heller att sen kliva upp 09:30), men att hålla sig vaken 08:30 en söndag på jobbet - det är en utmaning det. Helst skulle jag vilja krypa ihop under receptionsdisken men jag antar att det inte skulle passa sig... Kaffe har jag för länge sedan tappat tron på som en räddning i de stunder då kroppen var 50:e sekund faktiskt tar sig en millisekunds power-nap. Ögonlocken kämpar för att få falla ner - jag kämpar för att hålla dem uppe.

I bland undrar jag om det är friheten att faktiskt kunna sova (om man vill) som gör att man kan hålla sig vaken längre. Men nu när jag inte kan sova får jag kämpa i orkanmotvind.... Nåja bara 6 timmar kvar....

Ett steg framåt och två tillbaks

I bland känns det som om man led av personlighetsklyvning. En som är framåt, driven, påhittig och energisk (A) och den andra som är trött, orkeslös, glömsk, lat och utan drivkraft alls (B).

Just som A varit framme som en virvelvind och börjat få saker gjorda så dyker B upp, skakar på huvudet åt A och sätter sig med armarna i kors och suckar ljudligt, tjurar sig till kommandot och ställer sig på bromsen. A låter B hållas ett tag - (det blir sånt tjafs annars), funderar på roligare saker, kanske tar en power-nap - vad vet jag. Men så dyker något upp. Det kan vara ett ord, en uppgift, vad som - och som genom ett trollslag är A åter boss och tar tag i saker med lust och energi.

Jag hoppas så att A är mitt verkliga jag och att B bara är ett resultat av höga pollenhalter, understimulans och saknad av mannen....

Livskvalité

Sitter på en filt och ser älven i maklig takt
flyta fram, beslutsam, ostopplig.
Den klarblå himmelen speglar sig
i den blanka ytan.

Jag har lyssnat på måsarnas skri,
dykande, bråkande och
förnöjsamt flaxande.

Jag har ätit sommarens första
solvarma jordgubbe och
tagit årets första kalla och
sekundsnabba dopp.

Just den här känslan
som infinner sig nu;
lugnet, värmen och lyckan
- DET är livskavlité

Schwinn I love you

Har just kommit hem från ett spinningpass i Falun. För en som är van vid tre gånger så stor cykelsal så var kanske inte själva lokalen så tilltalande, instruktören var dock helt okej och musiken var bra - men, hallå, va fan var det för cyklar?? Nått amerikanskt märke jag aldrig hört talas om förut (och hoppas jag slipper i fortsättningen), konstiga, obekväma - nä, inget för mig.

I onsdags var jag på spinningpass i Borlänge (man måste ju se sig omkring!) och även om deras Body bikes är bra mycket bättre än det amerikanska skräpet jag inte ens tänker nämna vid namn så är det inget mot Schwinn. Härliga, stabila, lätthanterliga Schwinn. Längtar efter att få komma hem och dra iväg ett riktigt härligt pass med toppmusik och en massa glöd på en härligt familjär schwinn-cykel - home sweet home

Dessutom var i dag första gången jag tränade med min nya fina guldring på fingret. Sjukt fjantigt, jag vet, men jag kunde inte låta bli att titta på den flera gånger under passet (kanske för att slippa tänka på cykel jag trampade runt på...) okej jag erkänner - inte bara under passet utan både före och efter och..ja fortfarande...den är bara såååå fin :D

Jag har blivit fästmön

Sitter i en liten (och ganska sliten) lägenheten i Borlänge och bara strålar av lycka - men strålar ändå inte lika mycket som guldringen på mitt vänstra ringfinger.....

Den som väntar på nått gott - i helgen hände det oväntade - en underbar dag på ett Spa hotell i Tällberg rundades av med det gulligaste och bästa frieriet jag någonsin hade kunnat önska mig;

Jag har blivit fästmö

Borde nog packa...

...men det är ju sååå tråkigt, och jag har verkligen kommit fram till att jag är en morgonpackare. Vissa packar bättre på kvällen - jag packar bättre på morgonen (intalar jag mig i alla fall).
I morgon är det dags igen...Borlänge.... Som att stånga sig blodig i en vägg..skam den som ger sig. Även om jag nog till 99 % bestämt att det är ett ställe som inte går att bosätta sig på (i alla fall inte för en väldigt bestämd röbäcksjänta) så ska jag nu verkligen ge det en ärlig chans...en läääängre chans. 10 dagar i Dalarna..de ni...ungefär som att klara 1 natt i bivack...rastlös som fan och lappsjukan kommer smygandes. Kanske ska passa på att sova mycket..

Nåja, i vilket fall så får jag ju träffa Olof igen och till och med känna på hur det är att vara sambo igen - bara det, lätt värt till och med att vara i Borlänge. Fast tänk om vi kanske kommer att driva varann till vansinne...eller jag honom.. :P kanske mer troligt. Nåja träningskläder är med packade..eller ja inte packade ännu då, men framlagda..nästan - Ja va fan - de är tvättade i alla fall.. Får väl träna mig trött och lättmedgörlig.. :)

Hur sjukt det än kan låta - speciellt för en så sjukt morgontrött person som mig - så funderar jag helt allvarligt på att försöka hinna springa lite (nu ljög jag - jogga lite ska det vara) i morgonbitti innan flyget...just nu alltså, låter det som en helt okej idé..i morognbitti klockan 06.30 kommer det att framstå som det mest idiotiska påfundet någonsin..men jag ska ställa klockan i alla fall..kan ju behöva packa..

Nä om det ska bli nått gjort så får man visst gör det själv - dammråttorna verkar helt ointresserade av att hjälpa mig med packandet, så det är väl bara att bita i citronen (som faktiskt är bra mycket surare än ett surt äpple..) och börja packa..snart alltså..

Borta bra, men var är egentligen hemma?

Så har jag äntligen kommit hem igen. Eller hem...vart är mitt hem? Där hjärtat är eller dit posten kommer? Eller är mitt riktiga hem nån annanstans? Där både hjärtat är och posten kommer...Nåja, jag är i alla fall hemma - dit posten kommer.

För nästan ett dygn sen lämnade jag Borlänge - för den hittills längsta tågresan, i förhållande till avstånd, jag varit med om. Resan som skulle bli ca 2 timmar, blev totalt 5 timmar...och då inte bara resande..för då krävs det ju att man FÖRFLYTTAR sig. Så, en tågresa som innehöll lite tåg, en del buss + kisspaus - för barn kan till skillnad från vuxna inte "hålla sig" och som tur är så är det också till skillnad från vuxna helt obrydda om att uträtta dessa behov vid vägkanten med en hel busslass lessa tågresenärer som åskådare - så fantastiskt rakt på bara. Barn är underbara

Nåja, efter buss så väntade lite otippat tåg igen, som förutom en massa väntan för möte även hade ett inslag av väntan på polis (efter ett underhållande utlägg från en rätt så påverkad man i sina (enligt han själv kan jag tänka) bästa år om den fruktansvärda orättvisa som denna försening medfört) för att medföra denna passagerare av tåget och in i en alldeles egen kupé så att säga.

Så efter en resa som innehöll det mesta..även förflyttning - även om det inte kändes så - så var jag då på Arlanda...Mannen i biljettkontrollen på Arlanda gav mig en medlidsam blick och sade med eftertryck i rösten: "Vi lider med er" "Öh..jaha ... Tack" lyckades jag få fram. Så illa var det väl ändå inte..men men.

Nå, var det bara en sak som stod mellan mig och norr igen..flyget. Som så klart med tanke på dagens början var......FÖRSENAT, ja vad annars var att vänta. 15 minuter blev 25, blev 35. Fast med tanke på tågets 3 timmas försening så var detta inget.

Men vid midnatt så var tänderna borstade, mailen är rensad och det var bara att lägga huvudet på kudden och drömma om att få komma hem...ett hem där både post och hjärta finns

Borlänge nästa

Okej, jag kanske inte gav Borlänge en ärlig chans när jag var där sist - bitvis för att den förbannade staden gjort mig till särbo - men också för att de flesta städer inte är så charmiga i regn, blåst och mörker. Så nu är det strax dags igen...att ge Borlänge en ny chans - Dalarna en tillfällighet att visa upp sig i vårsolens glans. Jag har inte särskilt höga förväntningar så jag kan ju knappast bli besviken...eller...?

Jag tycker inte om särbo-Jenny

Visst, särbo-Jenny har absolut sina bra sidor. Hon jobbar mycket och är aldrig sen på att ställa upp på extrapass och sena inhopp (=drar in stålars), sen kan hon vara väldgt social och påhittig. Men jag tycker ändå inte om henne.

Särbo-Jenny är labil, tjurig som få, gnällig, tjatig, och mästare på att ge dåligt samvete. Hon kan gå från kärleksfull, till sinnessjukt misstänksam, till total likgiltighet på bara några minuter, och sen tillbaka igen - det är ett av hennes många party-trick.

Hennes känsloliv är som en skenande berg o dalbana. Lycklig som få och sedan självömnkande och ynklig. Ensam och ledsen - för att sedan vara lyckligt oberoende.

Hur någon kan vilja ha en relation med särbo-Jenny kan jag inte förstå...jag skulle vara jävligt tveksam... Kanske är det för att särbo-Jennys tvilling själ; sambo-Jenny är så underbar att det väger upp...jag hoppas på det.

För jag vill inte vara särbo-Jenny mer. Jag tycker inte om henne. Jag vill vara den snälla, glada, stabila sambo-Jenny.

Nu håller hon sig dock ganska lugn. Lyckligt oberoende. Men jag tycker ändå inte om henne...

Malmö i mitt hjärta..

Trots det gråa och aningen trista vädret som slgit sig ner i Malmö på lördagen så kunde inte ens det förstöra den bubblande upprymda känslan av lycka som forsande fram i kroppen när jag satte ner mina gympaskorsbelagda fötter på skånska mark igen. Åter i Malmö...

Denna stad som från ingenstanns gick direkt upp till en topp tre placering på mina favouritplatser i världen. Det är något med Malmö som gör det svårt att inte älska denna komplexa och kompletta stad...enda minuset är väl att den ligger så långt från Umeå..

Att den sedan inhyser flera underbara vänner gör knappast saken sämre. Därför var det med tungt hjärta som jag i morse lämnade ett soligt och vårigt Malmö... Att komma hem till et gråmulet och kyligt Umeå och en tom lägnehet var knappast något att se fram emot..nä hellre att jag flanerat längst strande i Lomma med min underbara vän Jennnie och njutit lite till av den skånska landskapet. Men man kan inte få allt här i livet och kanske är det så att man uppskattar de stunder man får så mycket bättre när man verkligen får längta efter dem. Nästa att se fram emot är en lång vistelse i Borlänge...det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga..men det är ju inte just Borlänge i sig som jag ser fram emot...

Nu är det gjort...

07:25 i morse invigdes mina nya joggingskor..

5 minuter löpning - 5 minuter gång - 5 minuter löning = otroligt förståndigt.... måste lura igång kroppen

2:21..... ont i benhinnan på höger ben
3:05.... fan va konstigt jag springer...eller...? Oj yrsel av för mycket fotfokuserande
3:15... sluta tänk nu för fan o spring istället
4:30..... jävligt ont i benhinnan på höger ben
4:55.... 5 sekunder..håll ut i fem jävla sekunder
5:01...pust...gång...förutom onödigt mycket fokuserade på fotisättning...inte ont nånstannns...direkt..
7:42... okej...inga smärtor...gå verkar jag ju kunna göra i alla fall...man är inte helt slut som artist alltså...
9:40... ååååå..... att man kan va så här kasst tränad...vill inte springa...20 sekunder kvar..suck...jag är kanske inte byggd för och springa..
10:30... ont i yttrefotknölen på vänster fot
13:42... jävligt ont strax nedanför höger knäskål
15:00... äntligen..över...

Det är verkligen en kamp att springa....kroppen verkar jäkligt osugen..men skam den som ger sig! :D

Huvudet dunkar....

Ryggen värken... Ögonen känns tyngre än på länge och kaffet tycks inte ha någon som helst effekt..inte ens psykisk... Jag är helt enkelt helt och hållet slut. Trött. Färdig. Tur att det bara krävs en enda arbetsdag till (efter denna maraton dag) så får jag sätta mig på planet och flyga söder ut. Även om helgen inte direkt kommer att bjuda på sovande och slappande så kommer den att bjuda på underbara människor och en stad jag saknat, och det funkar bättre en vilket högkoncentrerat kaffe som helst på orken och humöret!

Så bara hålla ut...bara 2 ½ timme kvar på denna nerver-ending arbetsdag..sen är det fredag...Äntligen fredag...

Malumeu - here I come

Nu är det nedräkning..bara fyra ynka dagar kvar tills jag får sätta ner fötterna i den skånska myllan igen...den skånska snötäckta myllan... Hade så klart hoppats på snöfritt och x-antal plusgrader. Men man kan inte få allt och det är tur att man får åter se sina underbara vänner - de höjer temperaturen med minst 25 grader - minst alltså.

Men som alltid så kommer det att kännas som om tiden inte riktigt räcker till att göra allt och träffa alla. Då är det tur att man kan samla flera av dem på samma ställe. Men mest av allt så ser jag fram emot att frå träffa min Jennie - min underbara fantastiska Jennie - bara tanken på att snart få ses gör mig sprudlande glad! Det blir ju inte allt för ofta när 120 mil av svensk natur skiljer oss åt numera... men då får man vara glad för de stunder man får!

Så nu försöker jag med alla medel att få tiden att gå här på jobbet så att fredagen ska komma lite, lite närmare...

Om tiden bara kunde gå lite fortare...

Då skulle jag få komma hem från jobbet.
Komma hem till min sambo (som äntligen åter är hemma).
Vila min ömmande rygg.
Äta en hemlagad middag.
I det bästa sällskap jag skulle kunna tänka mig.

Om bara tiden kunde gå lite fortare....

Iakttagelser en onsdag eftermiddag

Ibland är det faktiskt bättre att vara sen... Istället för att i hög hastighet, lite, nu var jag snäll, rätt så vårdslöst stressa fram en tons-tung buss fullpackad med lite lätt nervösa passagerare...jag tror samtliga gärna hade varit lite mer sen...

Ibland räcker det med så lite för att all trötthet, alla värkande muskler och den ömmande ryggen ska vara ett minne blott. Att ha skänkt någon annan glädje - kan det finnas något bättre?! I think not...

Tänk vilken dragningskraft våra lurviga, söta fyrfota vänner har på oss...till och med i busskuren en kall onsdagkväll - kan förena de mest olika människorna...

Nu ska kroppen vila och snart, snart njuta av några dagars välbehövlig ledighet!

5-års jubileum eller Hela havet stormar

I helgen så firar vi 5-års jubileum på jobbet. 5 år, under fem år har detta varit mitt andra hem – förutom semester på ett år till Malmö så klart. Skrattat, svurit, förbannat och lovordat. Ytterlägen och allt däremellan. Men det är väl så det ska vara.

Så i helgen då smäller det, 5-års jubileum. Fredagen blir lite lugnare med fokus på våra medlemmar och sen…på lördag….. Öppet Hus (läs: KAOS) gratis inträde och ALLA åldrar…. = Hela havet stormar… Ska göra mitt bästa för att hålla mig borta, men ett Happingpass i cykelsalen ska i alla fall köras och sen….fly fältet.

Dessutom så fyller min underbara vän Åsa 30 på lördagen och ska man orka med den festen också (känner mig ju fortfarande sliten från i lördags..) så då måste det sparas på krafterna.

Helt sjuk hur långt det här företaget har kommit på bara fem år….och visst är det grymt att ha fått ha varit med från början, innan vi ens hade fått flyttat in i huset, innan vi datorerna var installerade och allt skrevs på lisor, när vi fortfarande var så nya och naiva att vi övertalades att göra en modevisning i tränings- och badkläder…allvarligt…va FAN tänkte vi…tur att det inte finns dokumenterat….

Så nu väntar jag bara på att lite inspiration ska infinna sig så att jag och Johan kan vara lite effektiva vid planeringen av lördagens pass..sen ska det inhandlas militär-outfit…det heter ju inte Bootcamp för inget…..

Databeroende utan gränser

Vad gjorde man egentligen innan datorn? Hur funkade saker? Inte för att det alltid funkar nu....
Men man glömmer så lätt, tiden innan mobiler, internet, epost, wap, 3G och så vidare.
Och man blir brutalt påmind om hur vanskligt teknikens under är de gånger som de inte funkar..

Som i tisdags - släpade - och då menar jag verkligen slääpade mig ur sängen och tog mig till jobbet 07.00 - och det, DET är en bedrift utan desslike. Jag funkar nämligen dåligt innan 9, mår nästan fysikst dåligt av att måsta ruska liv i kroppen så oförskämt tidigt på morgonen. Men, mot all förmodan så tog jag mig till jobbet, till mina kollegors förvåning.. - och vad möts man av...datakrångel. I en och en halvtimme flummade jag runt utan att kunna göra något. Ja jo jag drack lite kaffe och surrade med kollegor...men jag kunde inte jobba. Just den dagen då jag gått emot kroppens skrikande panik av att måsta kliva upp och inte ens kunna göra det jag skulle...

Tanken på att jag hade kunnat ligga kvar under ett varmt täcke var för fasansfull för att ens kunna tänka på. Men efter 1 ½ timme gav jag upp. Som tur är så har jag löjligt nära hem, och nu när vi har möjlighet att jobba hemifrån så tog jag mitt pick och pack och vandrade hem (bara för att få höra senare att 5 minuter efter jag lämnat funkade allt igen..)

Visst är det underbart enkelt i cyberrymdens förtrollade värld..kanske lite för enkelt...kanske är det därför bra att bli påmind då och då om att livet inte är enkelt jämt...det ska vara lite kämpigt och krångligt - annars tappar vi nog uppskattning för när att funkar, när allt flyter.

Nu gläjde jag mig åt att allt faktiskt funkar, och flyter...fast jag skulle gärna gått hem ändå...

I väntan på livet

I morgon då börjar livet igen. Det där riktiga livet. Det där livet som gör "mitt andra liv" uthärdligt. Det livet då jag känner mig levande. Då jag inte svarar på mail och telefonsamtal från okända, skickar offerter till människor som sällan ändå blir nöjda för att "det kostar" - ja precis - välkommen till verkligheten - allt kostar.

I mitt riktiga liv känner jag mig obekymrad och lycklig. I mitt riktiga liv händer det som är viktigt - det som verkigen betyder nått. I mitt riktiga liv har jag sambo, fritid och en djup, lång nattsömn. De livet som många andra har som sitt vanliga liv, sitt "svensson-liv", den trista vardagen. Den längtar jag efter. Det livet längtar jag efter.

Men än så länge får jag nöja mig med de korta studer att mitt riktiga liv som jag har, som jag får. I väntan på att mitt riktiga liv ska börja. På riktigt.

Ego-boost eller verklighetscheck

Att fylla trettio var egentligen inga problem, man fick ha en trevlig fest med vänner och vid trettio så är man fortfarande ung och energisk, men känner sig lite lugnare och tillfreds med sig själv och livet...men.....trettioett...då har man ena benet i graven. Visst är det märkligt, ett enda ynka år och det känns som om det vore ljusår mellan. Att fylla trettioett låter ofantligt gammalt, och vid det laget borde man ha villa, barn och lån sen länge - till skillnad från trettio då....

Vid sådana tillfällen behöver man en extra peppning, att få känna att man inte är nån sliten gammal hagga utan ung och oförstörd. Då kan man, om man vågar, handla på systemet.....

Att stå där i kön, körkortet redo i handen - inte för ivrigt utan instoppat bakom Visa-kortet, och vänta...och har man tur, då händer det....det som man hoppas på...frågan vi alla vill höra fast man kanske inte vågar erkänna det...

" Kan jag få se din legitimation? "

Tänk att en sån lite sak kan få en att bli så glad! Stolt kastar man nästan fram sitt körkort på den stackars kassörskan, som ibland lite generat ler åt det faktum att man faktiskt fått lagligt handla där i 10 år, men det gör inget - för just då så är man så glad att det faktiskt fanns en chans att man kunde ha varit under 25..... Men för att våga testa detta - då måste man vara beredd att stå sitt kast, vilket håll det än blåser åt..för den gången de INTE frågar...då får man slokörat lufsa där i från och känna sig närmare döden än 29...

Men i går....då hände det, och inte bara på systemet utan även på bussen, inte att jag fick visa legitimation - då hade jag funderat - men jag fick frågan ungdom eller vuxen..bara det kan göra en 5 cm längre!

Så tack systemet för veckans ego-boost!

Nytt år - nya möjligheter...

Det är dags nu..
Dags att börja äta lite bättre - nä det är bara att inse, colanappar, choklad och ostkrokar (det heter KROKAR inte bågar...) tillhör inte nån av basgrupperna och hittas inte i tallriksmodellen....men chips är ju faktiskt potatis..hm...

Dags att ta tag i träningen lite bättre - det där med Beach 2008 är glömt nu när man passerat 30...nu förbereder jag mig för Utan Rullator 2047...

Dags att ta tag i mina ryggproblem och inte se kostnaderna som bortkastade utan välinvesterade - hur gärna jag än önskar att man kan tänka bort ryggproblem så går det ju tyvärr inte...

Dags att ta tag i sina arbetsuppgifter i stället för att sitta framför datorn och skriva en massa goja...suck...ja okej då...Over and out