Svetten lackar och pulsen stiger

18 par fokuserade ögon möter mina. Förväntansfull. Några lite oroliga och andra som egentligen har tankarna på annat håll... 35 minuter senare ligger nästan ett dis av svett och fukt i rummet, över musikens lugna melodi hörs ansträngda andhämtningar. Några har slutit sina ögon, några ler utmattat och några ser bara fullständigt färdiga ut....på ett nästan plågat sätt...

Jag älskar verkligen att vara instruktör. Att försöka skapa en härlig (om än jobbig) träningsupplevelse. Att se svetten lacka i deltagarnas pannor, få ett leende som betyder " jag är på, jag orkar hela vägen, jag är laddad" Det är fan den bästa känsla i världen. Sen att de finns de som tycker man är kass, har kass musik, säger för mycket, säger för lite (Smaken är olika och man kan inte passa alla)...det spelar egentligen ingen mer roll än att man kanske kan lära sig nått, för det räcker med ett leende, ett tack - då är all värk, all ömhet i musklerna som bortblåst. Och just i det ögonblicket är man så fantastiskt lycklig.

Sen att benen känns som bly i trappan, att man är så trött att man tappar kopplingen mellan hjärna - mun, hjärna - fingrar, det är en helt annan femma... Nu ska jag i alla fall bara njuta av att det var en fantastiskt rolig grupp att cykla med i dag och att nya avsnitt av Murder in Midsommer börjat i dag....

Jag borde kunna sova gott i natt...

En quickie bakom receptionsdisken....

Det är tur att man jobbar där man jobbar när man har en kass rygg som jag har, och tur att man är omgiven av underbara människor som är flexibla uti finger spetsarna. Har sen i går känt att jag nog dragit på mig en ordentlig låsning i ryggen och med den analkande långa flygresan (på fredag-tjoohooo!) till varmare land så hade jag verkligen velat få detta fixat.

Då är det tur att vår sjukgymnast Johanna dök upp, och gullig som hon är lite snabbt tryckte ut en hel del låsningar - på golvet bakom receptionensdisken - snabbt och enkelt! Vad behöver man behandlingsrum till egentligen?!

HÅLL DIG VAKEN!!!

Pust....att hålla sig uppe till 05:10 en midsommarafton är inga problem (inte heller att sen kliva upp 09:30), men att hålla sig vaken 08:30 en söndag på jobbet - det är en utmaning det. Helst skulle jag vilja krypa ihop under receptionsdisken men jag antar att det inte skulle passa sig... Kaffe har jag för länge sedan tappat tron på som en räddning i de stunder då kroppen var 50:e sekund faktiskt tar sig en millisekunds power-nap. Ögonlocken kämpar för att få falla ner - jag kämpar för att hålla dem uppe.

I bland undrar jag om det är friheten att faktiskt kunna sova (om man vill) som gör att man kan hålla sig vaken längre. Men nu när jag inte kan sova får jag kämpa i orkanmotvind.... Nåja bara 6 timmar kvar....

Ett steg framåt och två tillbaks

I bland känns det som om man led av personlighetsklyvning. En som är framåt, driven, påhittig och energisk (A) och den andra som är trött, orkeslös, glömsk, lat och utan drivkraft alls (B).

Just som A varit framme som en virvelvind och börjat få saker gjorda så dyker B upp, skakar på huvudet åt A och sätter sig med armarna i kors och suckar ljudligt, tjurar sig till kommandot och ställer sig på bromsen. A låter B hållas ett tag - (det blir sånt tjafs annars), funderar på roligare saker, kanske tar en power-nap - vad vet jag. Men så dyker något upp. Det kan vara ett ord, en uppgift, vad som - och som genom ett trollslag är A åter boss och tar tag i saker med lust och energi.

Jag hoppas så att A är mitt verkliga jag och att B bara är ett resultat av höga pollenhalter, understimulans och saknad av mannen....

Livskvalité

Sitter på en filt och ser älven i maklig takt
flyta fram, beslutsam, ostopplig.
Den klarblå himmelen speglar sig
i den blanka ytan.

Jag har lyssnat på måsarnas skri,
dykande, bråkande och
förnöjsamt flaxande.

Jag har ätit sommarens första
solvarma jordgubbe och
tagit årets första kalla och
sekundsnabba dopp.

Just den här känslan
som infinner sig nu;
lugnet, värmen och lyckan
- DET är livskavlité