18 par fokuserade ögon möter mina. Förväntansfull. Några lite oroliga och andra som egentligen har tankarna på annat håll... 35 minuter senare ligger nästan ett dis av svett och fukt i rummet, över musikens lugna melodi hörs ansträngda andhämtningar. Några har slutit sina ögon, några ler utmattat och några ser bara fullständigt färdiga ut....på ett nästan plågat sätt...
Jag älskar verkligen att vara instruktör. Att försöka skapa en härlig (om än jobbig) träningsupplevelse. Att se svetten lacka i deltagarnas pannor, få ett leende som betyder " jag är på, jag orkar hela vägen, jag är laddad" Det är fan den bästa känsla i världen. Sen att de finns de som tycker man är kass, har kass musik, säger för mycket, säger för lite (Smaken är olika och man kan inte passa alla)...det spelar egentligen ingen mer roll än att man kanske kan lära sig nått, för det räcker med ett leende, ett tack - då är all värk, all ömhet i musklerna som bortblåst. Och just i det ögonblicket är man så fantastiskt lycklig.
Sen att benen känns som bly i trappan, att man är så trött att man tappar kopplingen mellan hjärna - mun, hjärna - fingrar, det är en helt annan femma... Nu ska jag i alla fall bara njuta av att det var en fantastiskt rolig grupp att cykla med i dag och att nya avsnitt av Murder in Midsommer börjat i dag....
Jag borde kunna sova gott i natt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar