Nästa gång blir det 40...OH...MY...GOD!!!

Okej..nä jag har inte åldersnoja...jag inser bara att det ansvarslösa, egoistiska livet snart börjar komma mot sitt slut. Har man tänkt att skaffa barn innan 40 så är det väl kanske bäst att börja tänka i de banorna snart...vilket gör att det kanske blir dags om nått år eller två...Max två år kvar av frihet....svettningar...yrsel...lätt illamående...okej...inte panik nu. Kanske klimakterie känningar...

Men vad gör man om man inte känner sig redo ännu då??! Kan jag verkligen uppfostra ett barn...stackars liten.. Nåja man är ju faktiskt två om det...Olof får uppfostra oh jag får sköta lekandet..ja okej förutom födandet, ammandet...oj oj...nä det får nog minst dröja ett år till...

Tänk om man bara kunde få stanna upp ett tag och ta time out från dagarna som går och bara stanna tiden. Det hade jag velat haft i 30-års present... ett frikort på 3 veckors tidslöshet... Nu börjar man istället känna att tiden går snabbare och snabbare, det är så mycket jag vill göra!! Ja jag vet ett barn eller två sabbar inte livet, snarare tvärtom. Men jag vill kunna känna att jag verkligen längtar efter att få hänge mig själv åt en hjälplös liten krabat utan tanke på annat. Just nu känner jag mest att jag skulle vilja hinna ha lite mer tid med min sambo och känna att vår relation är så stark som den bara kan bli. Dessutom har jag lovat mig själv att inga barn innan giftemål! Och som det verkar så kan det nog dröja..... Förstår inte varför vissa killar har närmare till att skaffa barn än att gifta sig? Det är ju bra mycket större och omvälvande att sätta ett barn till världen. Nåja...han har sagt att frieri kommer när jag minst anar det.... och eftersom jag som smått börjar ge upp tanken på att bli gift innan 40 så... Fast jag är nog kanske inte redo för det riktigt heller än. Har just börjat känna mig trygg med mig själv, hitta vem jag är och vad jag vill och vi har precis börjat bygga upp en starkare relation, men kanske ännu inte är där jag skulle vilja att vi var för att ta nästa steg.

Så allt sånt måste jag alltså hinna med innan det är dags för barn...och sen vet man ju aldrig hur lång tid det kan ta eller om man ens kan få barn. Det är konstigt att man bara tar det för givet...
Men det tänker jag inte börja oroa mig för ännu...har ju bara ca 700 dagar på mig att växa upp!