Min själsliga syster

Var nere i Malmö och hälsat på en väldigt kär vän till mig mina sista dagar på semestern. Trots att vi bara känt varandra i mindre än ett år, känns det som om vi känner varandra utan och innan. Finns inget jag saknar med Malmö som henne. Hur som helst. Vi satt och väntade på pågatåget (varför heter det så egentligen?) när en man som satt bredvid oss frågade om vi var systrar. Då det inte var första gången som vi fått den kommentraren så skrattade vi att vi faktiskt inte ens var släkt - var på mannen i fråga först tyckte att det var trevligt att vi tog det så positivt (hallå, såg han hur hon ser ut - hon är ju söt som socker, kan väl inte bli annat än glad om man ser likheter!) - för han hade erfarenhet av att nån hade blivit lite stött vilket nästan lätt till osämja mellan två vänner...hm..undrar om han går runt och säger sådan till folk överallt..kanske dokumenterar och för statistik...

Men ska det vara så svårt att hålla sig till ämnet? Ni må tro att jag är dålig på att dra skämt...sidospår hela tiden.

Så tillbaka till syskonletaren. Efter att ha konstaterat att det var bra att vi tog det så positivt så sa han att vi kanske var själsliga systrar - som jag har letat efter en bra beskrivning på vår relation - och här på en station i Hjärup klockan 18.22 på en lördag så ger mig en helt främmande man den mest klockrena diagnos jag någonsin fått. Själsliga systrar, det är precis så det är. Inte bara bästa vänner, och vad jag vet är vi inte biologiska systrar...hm..kanske måste kolla upp pappas förehavanden en höstkväll 1982...

Så till min själsliga syster - jag kommer alltid finnas vid din sida i vått och tort - du betyder allt för mig och är min eviga energikälla och jag saknar dig här uppe i norr....