I väntan på nästa kull....

I helgen firade min mor o far sin 45:e bröllopsdag. Visst är det underbart! I dessa tider då folk förlovar, gifter sig, skiljer sig och skaffar barn som om de skulle vara ute efter rekordet i antal olika familjekonstelationer, så känner jag att det ger mig hopp att se mina föräldrar fortfarande utan tvivel stå vid varandras sida. Å det kan jag tala om, det är nog inte helt enkelt alla gånger...

Som en stolt bärare av namnet Röckner (från min mors sida) kan jag avslöja att med namnet så följer även ett visst temperament. Det som ofta inte har någon som helst koppling till rim o reson, orsak eller verkan - utan till synes lever sitt egna liv och i bland helt utan förvarning kan slå bakut i ett hetlevrat vulkanutbrott. Kort sagt - vi är väldigt temperamentsfull min mor o jag..eller som jag väljer att se det - väldigt passionerade och känslosamma! :)

Sätt nu detta i kombination till en person som helt saknar detta böljande känslosvall, en person som hela tiden står stadigt på marken, är nöjd och belåten för et mesta och under mitt 30-åriga liv aldrig ens höjt rösten. Jag kan erkänna att denna egenskap visst tog slut efter att mina två äldre syskon delat på det som fanns att ärva.... Min far är sinnebilden av en stor nallebjörn. Med ett minne som en guldfisk. Att jag slutade med basketen för ca 15 år sedan är inte alltid en självklarhet, nån typ av bollsport var det ju jag höll på med... Inte för att han inte bryr sig, utan för att han bara är så. Denna kombination kan dock ibland ge sig in på total kollisionskurs. och av egen erfarenhet kan jag säga att bråka på någon som till synes är helt oberörd och mest ler åt ens häftiga utbrott - det kan göra en vansinnig.

I vilket fall som helst så har de trots detta i ur och skur stått vid varandras sida och i helgen så tog de sig tid att åka ner till huvudstaden för att få en mysig helg tillsammans för att fira sin bröllopsdag. Det tycker jag är underbart.

I helgen var även min särbo (eller kärbo som visst är den nya betäckningen...) hemma för en kort visit, och det var sådeles vår lott att hämta dem på flygplatsen på söndagseftermiddagen.
För att hinna med att även träffa sin familj fick sådeles mina föräldrar ge oss skjuts ut till min kärbos föräldrars stuga för ett snabbt besök. Så vid den obligatoriska kaffe-stunden (som verkar vara omöjligt att neka till) så är det ju självklart att min kära mor osökt kommer in på det faktum att trots att men svärmor har 5 barn så är det ingen som kommit till stadiet att skaffa egna barn. Självklart dröjde det ju inte längre innan det kom en gliring från samma underbara mor om att " Ja visst hade det varit trevligt med tillökning i kullen..." Så där tillräckligt lagomt högt så att hon visste att det skulle höras för även mig och kärbon. Eftersom dessa kommer med jämna mellanrum (min mor är väldigt sugen på ytterligare barnbarn - de fem hon redan har är ju så stora nu..) så suckar vi bara och konstaterar "Jo men ni har ju precis fått en tillökning att ta hand om ". Mor o far blev i maj stolta föräldrar till en vit liten trasselsudd, som älskar att gnaga, bita, slita och dra i allt som man kan gnaga, bita, slita och dra i. Som fingrar, hälssenor, tår, byxben och så vidare. De blev alltså åter hundägare.

Så innan Ville, som valpen heter (Vilde i inofficiella sammanhang..) har blivit en respektabel hund som faktiskt kan ligga still i mer än 60 sekunder så ser jag faktiskt ingen anledning att ytterligare öka på kullen (sen väntar jag ju tålmodigt på ett synnerligen genomtänkt frieri..).

Vill de ha en bebis innan dess så får de helt enkelt skaffa en själv!